Maja Sol Christenson ★

★ Jag behöver inte läsa i min kalender vilken dag jag ska älska någon ★
“Usch, jag ska ha möte på alla hjärtans dag - så deppigt...”
“Jag kan ju inte gå dit själv på alla hjärtans dag! Känns lite sorgligt…”
“Men kan vi inte ses imorgon så vi inte behöver vara ensamma i alla fall?”

Ack, vad jag är trött på dessa kommentarer! Och ack, vad jag är trött på Alla hjärtans dag!
Skräll: jag är emot alla hjärtans dag.
Tro mig, det är ingen singel-grej. Vare sig jag varit i förhållanden eller som singel har jag varit ett fan av alla hjärtans dag. Inte heller är den en anti-kärleks-grej, men det är en anti-struktur-grej.
“Åh, vad det låter bittert!” Jo, visserligen. Men hur kan en inte bli lite bitter när varenda butik i staden vill tjäna pengar på kärleken? Eller när människor som i vanliga fall är nöjda och lyckliga med sitt liv blir deppiga för att de just denna dag är ensamma. “Ensam”. En dag om året blir det ett skällsord. “Singel”. En dag om året blir det skämmigt och sorgligt.

Helt ärligt tycker jag mest att det är löjligt. Jag behöver inte läsa i min kalender vilken dag jag ska älska någon, eller för den delen känna mig ensam. Jag är en vuxen kvinna.
Jag menar inte att trampa någon på tårna, men hur kan man försvara en högtid som minst lika ofta som den forcerar kärlek får folk att känna sig otillräckliga? Jag har fått nog av att höra mina vänner, som vanligtvis är nöjda med sina liv, en dag om året tala om sin tillvaro och sina livsval som misslyckanden.

Gosa extra med era kära, eller skäm bort er själva. Men gör det för att ni vill det, inte för att samhället har lurat i er att ni måste.
(Tur är väl att alla hjärtans dag är rosa, så har en åtminstone något härligt att titta på!)

Är ni för eller emot Alla hjärtans dag? Berätta!
Puss! M
★ Tråningsvärk och införväntningar, igen ★

I somras kom jag på två ord; 'Tråningsvärk' och 'Införväntning'. Det är två känslor jag känt under hela fjolåret.  Och jag vill känna det igen.Ni vet den där känslan när man längtar efter något, så mycket att det gör ont. Det är tråningsvärk. När det känns som om bröstet ska implodera. När man får gåshud av bara tanken.

Jag får tråningsvärk varje gång jag längtar. Oavsett om jag längtar efter något eller till något. Införväntningar är som förväntningar, som jag får inför en konkret händelse. Men just fusionen av tråningsvärk och införväntningar sker bara när något stort ska hända. Det är kombinationen av andnöd och hyperventilation. Om tråningsvärk är känslan av att kvävas under sina begär, så är införväntningar det motsatta. Det är att skaka i hela kroppen. Det är när det vibrerar under huden.

Kombinationen av dessa två känslor är att implodera och explodera på samma gång. Två motstridiga, om än närbesläktade känslor som båda skvallrar om att något stort är på gång. Jag kände det hela det gångna året. Kanske blev jag beroende av den hämningslösa kavalkad av känslor det frammanar. Lite som ett rus man aldrig kan jämföra, och knappt ens adekvat efterlikna. Troligtvis. För det är bara denna alluppslukande, upplyftande, uttömmande, frigivande känsla som jag vill känna i år. Jag vill kvida av tråningsvärk och vibrera av införväntningar, för det är så man vet att något stort är på gång.
M, ★
Vagn 11, 03:44
Röda klor bläddrar fram något på telefonen. Hon visar det för honom och han ler. Tittar på hennes läppar och ler igen. Hon lägger handen på hans lår. De sitter mittemot mig på spårvagnen. Jag sneglar på dem så som man gör när man inte kan låta bli. I de minsta gesterna proklamerar de sin kärlek, och jag kan inte låta bli att snegla. Känner mig lite skyldig när våra blickar möts. Så jag ler. Det får mig bara att känna mig ännu mer skyldig. Och nästan lite smutsig som oavsiktligt men fullkomligt inkräktar i den privata sfär de lyckats skapat i knökfull kollektivtrafik. Deras kärlek är mousserande. De är bubblorna i champagnen. Och jag är den som fumligt drar ur korken för snabbt, så att bubblorna brister. ★