Maja Sol Christenson ★

★ Påminnelse ★
Min mytomspunna vårdepression är äntligen över. WOW!
Det är en så absurd grej egentligen. För en dryg vecka sedan rann tårarna för ingenting, och nu är allt som vanligt igen. Det är väl det som gör årtidsbunden depression så överkomlig - den går över. Men, som en liten påminnelse till mig själv lika mycket som till er; bejaka vändpunkten.
Det är verdervärdigt att vara fast i en ångestspiral och en avgrundslik depression, men när vändpunkten kommer - hur liten den än må vara - bör en bejaka den. För mig var det i torsdags. Jag stannade upp i någon sekund och konstaterade "det är bra nu". Det var inte större än så. "Det är bra nu", och det har det fortsatt vara.
Jag fattar, så enkelt är det inte för alla. Men för en pragmatisk och logiskt lagd person som mig själv är världen och välmåendet ganska fyrkantigt. När det är bra är det bra, och jag gör bäst i att bara glädjas åt det. För att klamra sig fast vid sin psykiska ohälsa, och göra den till en del av sin identitet, kan leda till att den blir svår att göra sig av med. Och jag är hellre lycklig än diagnostiserad. Är ni med mig?
★ M
★ Apati förklarat i en plisserad kjol ★
Ni vet hur det är när man har ett plagg i huvudet. På jakt, efter den perfekta plisserade kjolen. Den som är i rätt färg, är precis lagom lång och som faller på ett visst sätt kring vaderna. Du har tänkt på den så många gånger, föreställt dig den, letat efter den, jagat den, så många gånger utan framgång. För egentligen finns den inte. Ingenting kommer någonsin att vara som det du föreställt dig, inget kommer ens att likna det. Ingenting är tillräckligt. Så känns apatin. Den som slå om våren. Ingen känsla är tillräcklig, för ingen känsla känns.
Ibland innebär krokusar och längre dagar mer ångest än nöje. Solskenet tröttar ut. Det är vårångest.
 
För det mesta är det bra. Andra dagar slår letargin hårt, och varken huvudet eller kroppen kan åstadkomma någonting. Det går alltid över, men det är jobbigt när det är.
Egentligen är det ganska löjligt; min kropp är känslig för de förändringar som sker i naturen. Det plötsliga solskenet, värmen och fågelkvittret chockar min kropp och gör mig stundtals deprimerad. Egentligen är det både löjligt och orimligt, men det är på riktigt. Det enda en kan göra är väl att ha distans, och försöka roas över det faktum att kroppen i många avseenden bara är en gnällig tonåring som hellre ligger på soffan än lyssnar på fågelkvitter. 
On a happier note; jag sitter slutpumpad efter kvällens dansträning och sovrar bland en massa fina bilder jag tog i helgen. Jag har ett roligt reportage på gång och till det hör en hel drös fina bilder - så kul!
Puss, M
★ Småtack snötäcke ★
Föresten, kan vi bara ta en stund och tacka snön?? Jag vet, det är helt fel tänk i mars, men jag är tacksam. För en som ogillar vår känns det skönt när den kommer pö om pö, snö om tö. Kyler ångesten och tillåter en att åter igen gömma sig under stora fuskpälsar. Inga krav på att "fånga dagen", inga invasiva fågelkvitter.
 
Snötäcket över Göteborg är precis vad mitt arma hjärta behövde - tack snön!