Maja Sol Christenson ★

★ Apati förklarat i en plisserad kjol ★
Ni vet hur det är när man har ett plagg i huvudet. På jakt, efter den perfekta plisserade kjolen. Den som är i rätt färg, är precis lagom lång och som faller på ett visst sätt kring vaderna. Du har tänkt på den så många gånger, föreställt dig den, letat efter den, jagat den, så många gånger utan framgång. För egentligen finns den inte. Ingenting kommer någonsin att vara som det du föreställt dig, inget kommer ens att likna det. Ingenting är tillräckligt. Så känns apatin. Den som slå om våren. Ingen känsla är tillräcklig, för ingen känsla känns.
Ibland innebär krokusar och längre dagar mer ångest än nöje. Solskenet tröttar ut. Det är vårångest.
 
För det mesta är det bra. Andra dagar slår letargin hårt, och varken huvudet eller kroppen kan åstadkomma någonting. Det går alltid över, men det är jobbigt när det är.
Egentligen är det ganska löjligt; min kropp är känslig för de förändringar som sker i naturen. Det plötsliga solskenet, värmen och fågelkvittret chockar min kropp och gör mig stundtals deprimerad. Egentligen är det både löjligt och orimligt, men det är på riktigt. Det enda en kan göra är väl att ha distans, och försöka roas över det faktum att kroppen i många avseenden bara är en gnällig tonåring som hellre ligger på soffan än lyssnar på fågelkvitter. 
On a happier note; jag sitter slutpumpad efter kvällens dansträning och sovrar bland en massa fina bilder jag tog i helgen. Jag har ett roligt reportage på gång och till det hör en hel drös fina bilder - så kul!
Puss, M